Nu var det över ett år sen jag skrev sist. Det har minst sagt varit ett händelserikt år. Jag har bestämt mig för att skriva igen dels för att dela med mig av mitt liv och mina tankar men mest för min egen skull, jag pratar vanligtvis inte så mycket om hur jag egentligen mår och det slår alltid tillbaka på mig själv. Här tänker jag klaga, gnälla, gråta skriva om varenda lilla smärta för jag behöver få avreagera mig och jag att de som vill veta hur det är att vara sjuk på så många olika sätt ska få veta det.
Som jag skrev så har det hänt mycket... jag skrev för ett år sen att det var tal om transplantation och nu är det ganska nära, min fd har utretts som donator och är godkänd. Jag är oerhört tacksam för att gör det här, det är stort och fint av han och jag vet att han vill att jag ska må bra, mycket för Liljas skull. Jag har haft väldigt svårt att accepterat detta och att behöva och kunna ta emot en njure har varit väldigt svårt för mig så därför gör det mig så ledsen att han gör det svårare för mig. Nu känns det fruktansvärt och jag överväger att avbryta för jag klarar inte av den här dåliga stämningen.
Det värsta som hände var i våras när jag började se dåligt som sedan blev näthinneavlossning och som nu har gjort att jag förlorat en stor del av synen, jag fick ligga på sjukhus och blev sjukskriven i 5 månader. Det har varit väldigt omtumlande och ibland kan jag ligga och tänka och allt bara rinner över mig som att just då får klarhet och förstår vad som hänt och jag gråter och gråter. Jag vet inte riktigt om jag förstått att jag aldrig mer kommer att se normalt igen, det är för svårt att få in. Jag har ännu inte vant mig vid att jag inte jag sitta på huk pga protesen och det var 4 år sen nu. Jag försöker hålla humöret uppe och sysselsätta mig, träna och ta hand om mig själv men innerst inne är det mest kaos och att vara olyckligt kär på det gör inte saken bättre. Just nu känns det som jag kommit till en gräns och bara vill strunta i allt, varför ska jag kämpa så när det bara är massa motgångar? Jag har ju naturligtvis bra dagar med mera det går inte enda dag utan att jag känner mig ledsen för nåt, jag blir varje dag påmind om att jag inte klarar vissa enkla saker pga att jag faktiskt har blivit delvis handikappad. Jag drömmer om att jag ska kunna träna och klara vissa saker men innerst inne vet jag att det inte kommer gå.
Jag kommer gå in mer ingående på händelserna jag tagit upp och mycket mer, detta var bara en början...
Nu ska jag lägga mig och försöka sova utan sömntablett...får se hur det går..
No comments:
Post a Comment