Ensam är inte stark

Jag har så många tankar så jag vet inte vad jag ska tänka på. Har precis tillfrisknat från magsjuka, min lilla Lilja var oxå magsjuk. Jag trodde att jag skulle klara mig men tillslut blev det så illa att jag fick ringa min mamma och be om hjälp. Men nu mår vi båda bättre.
Det har hänt så mycket senaste tiden, det känns som det är något hela tiden. Jag känner mig som världens sjukaste männinska.
Nu har jag iaf kommit upp på väntelitan och jag ska förberedas för dialys som jag förhoppningsvis kommer må bättre av. Just att få en slang i magen och hålla på att byta dialysvätska är väl inte så lockande men mår jag bättre så är det väl värt det
Jag känner mig väldigt nere men än så länge klarar jag att dölja det, men det börjar bli jobbigt. Sjukdomen börjar tränga sig igenom och det blir svårare och svårare att dölja. Jag kämpar så gott jag kan när jag har min lilla hemma men ibland räcker inte energin till, det gör ont att tänka på all tid vi "förlorar" med min sjukdom men jag hoppas att jag kan ta igen och gottgöra när jag får mitt liv tillbaka. Jag känner mig väldigt ensam, och det är inte för att jag inte har vänner och familj som älskar mig, det är för att de inte förstår. Jag låter de inte förstå för jag håller det mesta för mig själv.
Det är ett problem jag har, det känns som jag besvärar när jag pratar om hur sjuk jag äroch jag vill inta ha sympati, bara förståelse men det är oftast sympati man får så då avstår jag att berätta och biter oftast ihop eller slänger ur mig lite snabbt med en axelryxning som om att det inte är nåt men sanningen är att jag lider av smärta varje dag, mina leder knakar och knäcker och jag krampar i händer och fötter väldigt ofta. Jag har en ständig kamp mot mina blåmärken som jag så enkelt får. Jag kan tom ryta åt mitt lilla barn för att hon råkat komma åt mig lite hårt. Det är jobbigt att kämpa så varje dag, vissa dagar går bra men det finns de dagar jag känner att livsglädjen håller på att försvinna och det oroar mig..