Gråa tider..

Jag har verkligen inte mått bra sen jag skrev sist, jag har visserligen inte mått bra på väldigt länge, men inte såhär. Det känns som jag inte bryr mig vad som händer med mig längre, jag gråter mig till sömns nästan varje kväll och en del kvällar önskar jag tom att jag somnar och inte vaknar igen. För jag vet att jag kommer vara lika tött när jag vaknar ändå och att jag måste kämpa mig igenom en dag till..jag är helt utmattad och jag tillåter ingen att se det. Den enda ser är min dotter och det gör ont i mig för är det nån jag inte vill ska se mig lida så är det hon. Jag kommer på mig själv att ifrågasätta min existens mer och mer, vad är meninge mef allt det här? Ska man behöva kämpa så här varje dag? Vad är det för någon idé att kämoa, hålla sig i form, äta nyttigt när man inte kan njuta av livet och slippa vara rädd? Jag blir mer och mer övertygad om att alla runt mig skulle ha det bättre utan mig jag är kanske inte em jättestor belastning nu men jag kommer att bli det..Jag är helt slut..

Ensam är inte stark

Jag har så många tankar så jag vet inte vad jag ska tänka på. Har precis tillfrisknat från magsjuka, min lilla Lilja var oxå magsjuk. Jag trodde att jag skulle klara mig men tillslut blev det så illa att jag fick ringa min mamma och be om hjälp. Men nu mår vi båda bättre.
Det har hänt så mycket senaste tiden, det känns som det är något hela tiden. Jag känner mig som världens sjukaste männinska.
Nu har jag iaf kommit upp på väntelitan och jag ska förberedas för dialys som jag förhoppningsvis kommer må bättre av. Just att få en slang i magen och hålla på att byta dialysvätska är väl inte så lockande men mår jag bättre så är det väl värt det
Jag känner mig väldigt nere men än så länge klarar jag att dölja det, men det börjar bli jobbigt. Sjukdomen börjar tränga sig igenom och det blir svårare och svårare att dölja. Jag kämpar så gott jag kan när jag har min lilla hemma men ibland räcker inte energin till, det gör ont att tänka på all tid vi "förlorar" med min sjukdom men jag hoppas att jag kan ta igen och gottgöra när jag får mitt liv tillbaka. Jag känner mig väldigt ensam, och det är inte för att jag inte har vänner och familj som älskar mig, det är för att de inte förstår. Jag låter de inte förstå för jag håller det mesta för mig själv.
Det är ett problem jag har, det känns som jag besvärar när jag pratar om hur sjuk jag äroch jag vill inta ha sympati, bara förståelse men det är oftast sympati man får så då avstår jag att berätta och biter oftast ihop eller slänger ur mig lite snabbt med en axelryxning som om att det inte är nåt men sanningen är att jag lider av smärta varje dag, mina leder knakar och knäcker och jag krampar i händer och fötter väldigt ofta. Jag har en ständig kamp mot mina blåmärken som jag så enkelt får. Jag kan tom ryta åt mitt lilla barn för att hon råkat komma åt mig lite hårt. Det är jobbigt att kämpa så varje dag, vissa dagar går bra men det finns de dagar jag känner att livsglädjen håller på att försvinna och det oroar mig..