Även denna dag har varit tung, vaknade inte med mer energi och värre blev det när jag såg att vi försovit oss... igen. Jag slutade 12 idag iaf så jag bestämde mig för att masa mig iväg till jobbet. Lilja var i sitt esse i morse och det var fel på både strumpor och trosor men tillslut kom vi iväg. Jag hade bestämt planer med en kompis, typ en utedag för hon var hundvakt och Lilja tycker om att vara ute, men just idag slog den ordentliga kylan till och det regnade såklart när jag slutade jobba... så det vart inget med det men vi åkte till henne iaf.
När jag fick beskedet att det nu är dags för en njurtransplantation så visste jag inte riktigt hur jag skulle göra för att få fram det här... jag hatar att stå i centrum och prata om mig själv, speciellt om min sjukdom... Min läkare sa att det var viktigt att jag informerade min omgivning så jag bestämde mig för att tala om för mina närmaste och för varje person jag känner tillräckligt väl som jag stöter på om det är ett lämpligt tillfälle... jag tycker väl att det går sådär. Reaktionerna är väldigt olika... allt från "oj herregud!! men din stackare" till "jaha, själv har jag varit förkyld den senaste veckan".. typ. En del verkar tycka att det "bara" är en njurtransplantation, inte så viktigt och börjat prata om nåt helt annat... är det verkligen så bara?... i jämförelse med ett hjärta kanske det är bara.. men ändå inte! Är jag löjlig och självömkande om jag är ledsen, deprimerad och livrädd över det här?? Jag är ju som jag skrev tidigare inte värst glad i att prata om sånt här, så jag säger det säkert på ett sätt som inte bjuder in till vidare samtal om just det... men innerst inne vill jag att alla ska förstå vad det här innebär, vad som kommer att hända och vad jag kommer att få gå igenom... att jag faktiskt kommer att få ett nytt liv..
Vi åkte vidare till min syster och systerson och åt mat på eftermiddagen... hon har sagt att hon kan tänka sig att prata med min läkare om donation men efter det har vi inte pratat mer om det här, känns nästan lite spänt och då får det vara tycker jag... men vi får se. När vi kommit hem tog vi oss ett bad jag och Lilja som vi alltid brukar på kvällen, det är mysigt och vi varvar ner. Men alltid när vi badar får jag påminna henne om att vara försiktig med mina ben, det räcker med en liten spark så får jag ett blåmärke, jag har en ständig kamp mot mina blåmärken och alltid en tub hirudoidsalva till hands... det är fruktansvärt jobbigt. Idag slant Lilja med handen på badkarskanten så hon fick ta emot sig på mitt ben, jag blev jättearg.... efter en stund ville hon inte bada mer och jag kände hur det dåliga samvetet växte inom mig, jag tittade på mina ben, på alla mina bristningar och missfärgningar efter gamla blåmärken... när jag kände blodsmaken i munnen la jag mig ner i badkaret, It will rain med Bruno Mars spelades i bakgrunden och kände när protesen tog emot när jag försökte böja mitt ben.. med ansiktet ovanför ytan och med slutna ögon bara brast det, inom mig bara brast det och jag bara grät och grät... jag kunde inte sluta. Efter en stund hörde jag nåt och slog upp ögonen, där stod Lilja och tittade ner på mig, helt förskräckt sträckte hon ner armen och strök mig över huvudet och hon började gråta. Jag fick snabbt försöka samla mig och trösta henne... förklara att det inte var någon fara. Hon kröp ner i badet igen och vi kramades en lång stund, tillslut kände jag lugnet som fyllde oss båda två.
Jag vill verkligen inte visa henne att jag är ledsen och gråter. Jag försöker vara positiv och hålla god min för henne hela tiden men ibland håller inte fasaden helt enkelt..
No comments:
Post a Comment